Befolkningstätheten i det bebodda området är sådan att närvaron av människor är uppenbar överallt, även i det öppna landskapet. Tidigt på morgonen och sen eftermiddag kan fellahinen ses i stort antal på vägarna, går till eller kommer från åkrarna med sina husdjur. Under hela dagen kan männen, med sina långa tunikor, eller djellabas (gallābiyyahs), uppstoppade runt midjan, ses arbeta landet med äldre redskap som fās (hacka) och minjal (sigd); ibland ses en modern traktor. I deltaet hjälper äldre kvinnor i långa svarta kläder, yngre i mer färgstarka bomull och barn över 6 år med de mindre ansträngande uppgifterna. I vissa delar av dalen arbetar dock kvinnor över 16 år inte på fältet, och deras aktiviteter är begränsade till hushållet. De förekommer sällan offentligt förutom med ett svart muslinhuvudbonad som täcker huvudet och ansiktena. Små barn kan ses överallt – en allestädes påminnelse om landets höga födelsetal.

Livsstilen i de större städerna skiljer sig mycket från landsbygdens och är på många sätt mer besläktad med mönster som finns i stadskulturen världen över. Även om blygsamhet upprätthålls i urbana klädsel – särskilt med tanke på tendensen från början av 1980-talet och framåt för kvinnor att återvända till att ha på sig hijab – skiljer sig stadskläder endast marginellt från de som finns i många europeiska städer. På samma sätt har främmande sätt och värderingar, mestadels västerländska, starkt påverkat urbana smaker inom konst, litteratur, kök och andra områden.

I hela Egypten förblir familjen den viktigaste länken i den sociala kedjan. På landsbygden, särskilt bland Saʿīdī i Övre Egypten och beduinerna i öknarna, är stamidentiteten fortfarande stark och ett stort bestånd läggs i blodförhållanden. Där, där kontrollen av staten är svagast, är vendetta fortfarande ett genomgripande hot mot den civila ordningen. Tribal anslutningar är nästan utrotade i stadsområden, men även där underlättas den dagliga navigeringen av statlig byråkrati och affärsförhållanden ofta genom omfattande beskyddssystem som länkar den lokala familjen med långtgående grupper av släktingar och vänner. >

Utländsk påverkan på egyptisk mat som helhet har främst kommit från andra delar av Medelhavet, inklusive Grekland, Turkiet och Levanten. Urbana smaker har dock påverkats starkast och på olika sätt från utlandet. Landsbygdsmak representeras av sådana rätter som fūl mudammis (ful medmes), bestående av långsamt kokta fava (breda) bönor och kryddor som vanligtvis serveras med sidrätter och bröd och anses allmänt vara den nationella maten. Också mycket älskad är mulūkhiyyah, en tjock, gelatinös soppa baserad på bladet av judens malva (Corchorus olitorius) som serveras med kött eller höns. Kuftah, en typ av kryddad köttbulle, är också vanlig mat. Två typer av bröd dominerar: ett fullkornsbröd kallat ʿaysh baladī (”inhemskt bröd”), och en variation från raffinerat mjöl som kallas ʿaysh shāmī (”syriskt bröd”). Falafel, en stekt baljväxtkaka, är en häftklammer i hela regionen och har förmodligen sitt ursprung i Egypten. På grund av landets dominerande flodkultur förekommer fisk, men de utgör inte en enorm del av kosten. Som i andra länder i Mellanöstern är fårkött det vanligaste köttet. Kyckling är allestädes närvarande, och duva är extremt populär som en delikatess (med duva cotes en vanlig syn i många byar). Vissa desserter har anpassats från turkiska rätter, vilket kan ses i den vanliga användningen av papperstunna ark med fyllobak i dem. Honung är det vanligaste sötningsmedlet och inhemska frukter – särskilt fikon och dadlar – används i de flesta puddingar och andra desserter. Även om konsumtionen av alkoholhaltiga drycker är förbjuden under islam, finns lokalt bryggda och fermenterade drycker, och vissa importeras. Kaffe och te är populära förfriskningar.

Egyptierna firar ett antal sekulära och religiösa helgdagar. Den förra inkluderar Labor Day, Revolution Day (1952) och Armed Forces Day. Religiösa helgdagar inkluderar de två ʿīds (Eid al-Adha och Eid al-Fitr), Profetens födelsedag (mawlid) och koptisk jul (7 januari).