Ridderlighet, riddarklassen av feodala tider. Den primära känslan av termen i Europa under medeltiden är ”riddare” eller ”fullt beväpnade och monterade stridande män.” Därifrån kom termen att betyda den tapperhet och ära som förväntas av riddare. Senare kom ordet att användas i dess allmänna betydelse av ”artighet.”

På engelska lag ”ridderlighet” innebar fastighetsperiod på mark genom riddares tjänst. Riddarrätten som inrättades av Edward III, med lord högkonstabel och jarlsmarskalk i England som gemensamma domare, hade sammanfattande behörighet i alla fall av riddarbrott och i allmänhet när det gäller militära frågor.

Begreppet ridderlighet i betydelsen ”hedervärd och artigt uppförande som förväntas av en riddare” var kanske på sin höjd under 1100- och 1300-talen och förstärktes av korstågen, vilket ledde till grundandet av de tidigaste ridderordningarna, Orden från sjukhuset St. John of Jerusalem (Hospitallers) och Order of the Poor Knights of Christ and of the Salomo Temple (Templars), båda tillägnade ursprungligen tjänsten av pilgrimer till det heliga landet. På 14: e och 15: e under århundraden förknippades ridderidealen alltmer med aristokratisk uppvisning och offentlig ceremoni snarare än tjänsten på fältet.