Nazisterna använde kodat språk och eufemism för att dölja terrorhandlingar, brutalitet, förstörelse och mord. Uttrycket ”Slutlösning” (Endlösung) hänvisade till deras plan att utplåna det judiska folket. Det är tydligt från Wannsee-konferensen i januari 1942 att den slutliga lösningen på den judiska frågan planerades noggrant av nazistiska tjänstemän från ett stort antal regeringsdepartement. Detta kunde inte ha inträffat utan Hitlers vetskap och godkännande. Många akademiker tror att ordningen för att döda alla judar aldrig blev skriftlig utan kommunicerades verbalt av Hitler till högtstående nazistledare som Hermann Göring. Efter kriget gav Göring bevis för detta vid sin rättegång för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. I slutet av juli 1941 hade Göring bemyndigat Reinhard Heydrich att planera genomförandet av en ”fullständig lösning på den judiska frågan”. Massmordet på judarna var kulminationen på ett decennium av intensifierad, statssanktionerad förlamning och förföljelse.
I juli 1941, en månad efter invasionen av före detta Sovjetunionen, gav Hitler Heinrich Himmler ansvaret för att övervaka all säkerhet åtgärder i de nyligen erövrade områdena i Sovjetunionen. Detta inkluderade auktoriteten att, på vilket sätt han ansåg nödvändigt, eliminera alla upplevda hot mot tyskt styre. Himmler skickade skriftliga rapporter till Hitler om antalet människor som avrättades av SS som ”rikets fiender”, inklusive antalet judiska civila som dödades av massskott.