VAD STUDERADE FÖRFATTARNA?

I sin studie ”Prevalens, incidens och riskfaktorer av lakunära infarkter i ett gemenskapsprov ”(Neurology® 2009; 73: 266–272), Chen et al. studerade frekvensen av vissa slag av slag, kallad lakunar stroke (även kallad infarkt). Med hjälp av MR-skanningar i hjärnan, de fick reda på hur vanliga lakunära infarkt var i ett urval av friska människor som bodde i Australien. Dessutom tittade författarna på hur ofta nya stroke inträffade och de studerade om de gamla stroke förändrades över tiden. Slutligen försökte de se om det fanns alla riskfaktorer som leder till denna typ av stroke. Genom att ta reda på hur och varför lakunes bildas kan läkare bättre förstå hur man letar efter dem och hur man kan förhindra att de händer.

Människorna i studien var 60 till 64 år gamla. De rekryterades från PATH Through Life-studien, en stor pågående studie som följer h hälsa av människor som slumpmässigt rekryterats från de australiska städerna Canberra och Queanbeyan. För att hitta personer för studien, Chen et al. skickade brev till 4.832 personer inom åldersgruppen. Cirka 2500 personer gick med på att hjälpa till med studien, och från denna grupp valdes 1 av 5 slumpmässigt ut för att delta. Totalt 478 individer (252 män och 226 kvinnor) deltog i studien. Varje person hade en MR-undersökning och klinisk undersökning när studien inleddes (”våg 1”). Fyra år senare fick de en andra undersökning och undersöktes igen (”våg 2”). Genom att utföra samma tester med fyra års mellanrum kunde utredarna lära sig de förändringar som inträffade över tiden.

I båda vågorna inkluderade den kliniska undersökningen att mäta blodtryck, ta blodprover och samla celler från insidan av munnen för att analysera DNA. Ämnen indelades i 3 kategorier efter blodtryck: bestämd hypertoni (för hög), borderline hypertoni och normotensiv (normalt blodtryck). Historik om diabetes, rökning och alkohol noterades och blodglukos mättes för att undersöka för odiagnostiserad diabetes. I båda vågorna utfördes MR-skanningar för att leta efter den specifika typen av lakunar stroke i varje persons hjärna.

När man letade efter lacunes i MR-skanningar, var författarna tvungna att definiera egenskaperna hos en lacunar infarkt mycket exakt. På detta sätt hade Chen och hans kollegor bättre enighet bland forskare om vad som var och vad som inte var en ”lakune.” De definierade en lakune som ett litet tomt område i hjärnan som mäter mellan 0,5 och 2 centimeter. Alla föreslagna lacunes dubbelkontrollerades av en neuroradiolog (en läkare som specialiserat sig på att undersöka MR-celler i nervsystemet). Denna radiolog informerades inte om patienternas historia eller kliniska resultat, så hans beslut om stroke var utan denna potentiella fördom. För att bevisa att deras metod för att upptäcka lacunes var konsekvent och giltig tittade forskarna på hur ofta olika utredare var överens om vad som var en lacune och vad som inte var. De fann att deras metod för att definiera lacunes gav 89% överensstämmelse bland forskarna. Detta antyder att definitionen som används för en lakuninfarkt var exakt och konsekvent tillämpad på data, vilket gav styrka till slutsatserna från studien.

När lacunes identifierades, mättes deras storlek. Vitintens hyperintensiteter (WMHs ), som är ljusa fläckar på MR som finns i de delar av hjärnan som innehåller nervfibrer, noterades och mättes. Dessutom storleken på hjärnkammarna – de stora kamrarna av CSF i hjärnan – och storleken på hela hjärnan mättes. Slutligen mättes hippocampus och amygdala – hjärnstrukturer som tenderar att vara onormala hos patienter med minne och tänkande.

Studien fann att 7,8% av deltagarna i studien hade minst en lacunar infarkt i sin våg 1 MR och 0,6% hade mer än en. I gruppen människor som rapporterade att de hade haft stroke tidigare hade 20% lacunes på sin MR. En koppling detekterades mellan att ha en lacune och att ha hög blodtryck, men det fanns ingen likhet förhållandet mellan blodtryck och lakunstorlek. Förhållandet mellan ventrikelstorlek och total hjärnstorlek (ventrikel-hjärnförhållande, VBR) framför hjärnan var högre hos patienter med lakunarinfarkt. På liknande sätt var närvaron av lacunes associerad med en större mängd WMH. I våg 2 befanns 8,8% av människorna ha lacunes. Sex personer (1,6%) hade nya lacunes som inte detekterades i våg 1 och 3 av dessa 6 hade inte haft några lacunes alls i våg 1. Tyvärr, eftersom så få nya lacunes utvecklades kunde inga statistiskt signifikanta slutsatser dras om risken faktorer förknippade med att utveckla nya lacunes.