Beräkning av kolavtryck
Kolavtryck skiljer sig från ett lands rapporterade utsläpp per capita (till exempel de som rapporteras under FN: s ramkonvention om klimatförändringar). I stället för de växthusgasutsläpp som är förknippade med produktionen fokuserar koldioxidavtryck på växthusgasutsläppen i samband med konsumtion. De inkluderar utsläpp som är förknippade med varor som importeras till ett land men som produceras någon annanstans och i allmänhet tar hänsyn till utsläpp i samband med internationell transport och sjöfart, vilket inte redovisas i nationella nationella lager. Som ett resultat kan ett lands koldioxidavtryck öka även när koldioxidutsläppen inom dess gränser minskar.
Koldioxidavtrycket per capita är högst i USA. Enligt koldioxidinformationsanalyscentret och FN: s utvecklingsprogram hade den genomsnittliga invånaren i USA 2004 ett koldioxidavtryck per capita på 20,6 ton (22,7 kort ton) koldioxidekvivalenter, ungefär fem till sju gånger det globala medel. Medelvärdena varierar kraftigt över hela världen, med högre fotavtryck i allmänhet hos invånare i utvecklade länder. Samma år hade Frankrike exempelvis ett kolavtryck per capita på 6,0 ton (6,6 korta ton), medan Brasilien och Tanzania hade kolavtryck på 1,8 ton (cirka 2 korta ton) och 0,1 ton (0,1 korta ton) CO2-ekvivalenter.
I utvecklade länder utgör transport och hushållens energianvändning den största delen av individens koldioxidavtryck. Till exempel var cirka 40 procent av de totala utsläppen i USA under det första decenniet av 2000-talet från dessa källor. Sådana utsläpp ingår som en del av en individs ”primära” koldioxidavtryck, vilket representerar de utsläpp som en individ har direkt kontroll över. Resten av en individs koldioxidavtryck kallas ”sekundärt” koldioxidavtryck, vilket representerar koldioxidutsläpp i samband med konsumtionen av varor och tjänster. Det sekundära fotavtrycket inkluderar koldioxidutsläpp från livsmedelsproduktion. Det kan användas för att redogöra för dieter som innehåller högre andelar kött, vilket kräver en större mängd energi och näringsämnen för att producera än grönsaker och korn, och livsmedel som har transporterats långa sträckor. Tillverkning och transport av konsumtionsvaror bidrar ytterligare till det sekundära koldioxidavtrycket. Till exempel omfattar koldioxidavtrycket i en flaska vatten CO2 eller CO2-ekvivalenten som släpps ut under tillverkningen av själva flaskan plus den mängd som släpps ut under transporten av flaskan till konsumenten.
En mängd olika Det finns verktyg för att beräkna koldioxidavtryck för privatpersoner, företag och andra organisationer. Vanligt använda metoder för beräkning av organisatoriska koldioxidavtryck inkluderar växthusgasprotokollet, från World Resources Institute och World Business Council for Sustainable Development, och ISO 14064, en standard utvecklad av International Organization for Standardization som specifikt handlar om växthusgasutsläpp. Flera organisationer, såsom U.S. Environmental Protection Agency, Nature Conservancy och British Petroleum, skapade kolräknare på Internet för individer. Sådana miniräknare gör det möjligt för människor att jämföra sina egna beräknade koldioxidavtryck med det nationella och världens genomsnitt.