Diderot skulle ha velat att den skulle läsas på detta sätt. Han var för nöje och, även om han var känd som en libertin, uppmanade han sina älskare att söka orgasmisk tillfredsställelse, att inse att deras nöje var lika mycket ett nöje för honom som hans eget. I ett brev uppmanade han en av sina älskarinnor, Sophie Volland, att äga hennes nöje, som vi kan säga nu: ”Eftersom ansiktet på en man som transporteras av kärlek och njutning är så vacker att se, och eftersom du kan kontrollera när du vill ha den här ömma och glädjande bilden framför dig, varför förnekar du dig själv samma nöje? ” Han var också för att behandla homosexualitet som en normal produkt av mänsklig fysiologi. ”Ingenting som finns kan vara emot naturen eller utanför naturen”, skrev han om kön av samma kön. Diderots idé om upplysning inkluderade ljuset av delad och öppen glädje.
För all allmän glädje över deras existens sätter de dock upp sina liv och frihet varje gång upplysningsfilosofierna sätter papper på papper. Som Curran ihärdigt påminner oss innebar det att tänka skeptiskt om religionens sanning att riskera fängelse och förföljelse. År 1749, som straff för hans skeptiska och ateistiska broschyrer, särskilt för hans ”Brev om blinda” samma år, en udda blandning av tidig perceptuell psykologi och en polemik mot kristen vidskepelse (blinda är båda de som inte kan se och de som väljer att inte se), arresterades Diderot och fängslades, utan rättegång eller process, i Vincennes fängelsehålan.
Upplysning Frankrike var inte Sovjetryssland; maktkällor spriddes genom skyddshuvudet och existens av en aristokrati som är tillräckligt rik för att inom gränser vara oberoende av kungen. (Kärleken från Madame de Pompadour, Louis XV: s älskarinna, visade sig senare avgörande för fortsättningen av encyklopedin.) Rousseau besökte Diderot i fängelsehålan och Voltaire, som hade beundrat Diderots broschyr, hade sin lysande fysiker-älskarinna Marquise du Châtelet skrivit på Diderots vägnar för snällare behandling.
Ändå släppte hotet om fängelse eller exil aldrig helt. Genom sina medborgerliga instrument fängslade, hotade och trakasserade kyrkan regelbundet förespråkare av det nya lärandet. Vad Diderot mötte var inte det uttråkade ogillandet eller den nedlåtande toleransen som kristna nu klagar över att komma från liberala eliter; det var egentlig förföljelse, en önskan att fängsla de som är skyldiga till kättare, att stänga munnen och utrota alla spår av deras böcker.
Pornograf, polemiker, samvetsfång: det var inte precis C.V. man kan förvänta sig av en uppslagsredaktör. Men när Diderot år 1747 kontaktades för att övervaka projektet (först för att uppdatera en äldre engelsk uppslagsverk och sedan göra en helt ny fransk) hoppade han på det och fortsatte med det – inför den sporadiska förföljelsen, dilaterande bidragsgivare och den stora vikten av den omöjliga ambitionen – tills den var klar: ett par dussin volymer, med sjuttiotvå artiklar och tre tusen illustrationer, ett kompendium med all kunskap överallt.
Encyklopedi är genast allestädes närvarande och ockult. Det var en uppmaning till ny inlärning, tillgänglig för alla, men nu är de enda som kan läsa det experter på Encyclopédie. Curran gör det klart att långa sträckor, särskilt de vackert renderade plattorna, som firar föråldrad teknik och hantverk, nu har en surrealistisk kant av specificerad meningslöshet. Samtidigt hjälper han oss att se att projektet, långt ifrån uttryck för en Panopticon-liknande tillsynsunderrättelse som beställer en orolig värld, är improvisatorisk, vilt eklektisk och ”hyperlänkad” i sin natur – en uppsättning ”lysande finter, satire och ironi,” som Curran karaktäriserar det. var en lång, nykter uppgift om Noahs Ark och logistiken för djurlager – i förtroende för att läsarna skulle finna dem uppenbarligen absurda. Mer subtilt, som Curran argumenterar för, avvisade Diderots insistering på att organisera Encyclopédie alfabetiskt ”implicit avvisade den långvariga separationen av monarkiska, aristokratiska och religiösa värderingar från de som är associerade med den borgerliga kulturen och landets handel.” Teologi och tillverkning, kalkar och tränare, var tvungna att samexistera på sina sidor och på lika villkor. Du visste aldrig var i världen du skulle kunna svepa, högt eller lågt, när du vände sidan.
Och Encyclopédie var konstigt kapabel att läsas på flera sätt i flera inställningar. I arbetet med matematikern och polymaten Jean le Rond d’Alembert såg Diderot texten med ett mönster av ofta obskyra renvois, korsreferenser, utformade för att visa att en ämne för studier kan leda till en annan på ett överraskande sätt.”När som helst,” förklarade Diderot, ”kan grammatik hänvisa till dialektik; Dialektik till metafysik; Metafysik till teologi; Teologi till rättsvetenskap; Rättsvetenskap till historia; Historia till geografi och kronologi; Kronologi till astronomi. . . . ” Systemet var subtilt riktat: det visade hur ett ämne kunde stiga från spekulation till upplevelse, från metafysik till astronomi. Och ändå var Encyclopédie – sjutton volymer som hade dykt upp 1765 med många volymer illustrationer att följa – aldrig tänkt att vara komplett. Det länkade medvetet sammanstötande artiklar, konstaterar Curran, för att få fram sprickor och motsägelser inom tidens kunskap. Det var en inbjudan till ny inlärning, en verkligt öppen bok.
Curran gör ett fantastiskt jobb med att sortera genom den galet komplicerade historien i Encyclopédies publikation. Vid ett tillfälle, lär vi oss, fördömdes det av påven som hädligt; alla som ägde en volym instruerades att överlämna den till den lokala prästen för bränning. Diderot och hans team gick runt förbuden genom en invecklad dans av legalismer, som till exempel gjorde det möjligt för dem att fortsätta skriva ut det i Frankrike medan de officiellt publicerade det i Schweiz.
Curran gör också ett starkt och övertygande fall. att den i stort sett glömda Louis de Jaucourt, en chevalier eller riddare och en praktiserande läkare, var huvudansvarig för att avsluta den stora boken; han producerade sjutton tusen artiklar för det, gratis. Han var också en av de mest ivriga avskaffarna i 1700-talets Frankrike, och han förde den glöd till de slutliga volymerna av Encyclopédie. Öppen, pluralistisk, antihierarkisk – det förmodade totalitära dokumentet om absolutistisk upplysningstänkande visar sig i alla avseenden vara ett manifest för frihet.
Det var dock Diderots rykte som encyklopedimannen, som producerade det märkligaste och mest färgstarka avsnittet i hans liv, när han accepterade en inbjudan att åka till Ryssland 1773 för att fungera som handledare, mentor och upplyst lagstiftare till Katarina den store. Denna fem månader långa episod är det enda synbara ämnet i Zaretskys bok – till synes eftersom Zaretsky med glädje använder tillfället för att skriva en underbart uppfattad och erudit utvärdering av hela Diderots karriär, av upplysningen och av den ryska kulturen. Det är ett oemotståndligt ämne, som redan har varit föremål för flera andra utredningar, liksom en härligt Stoppardian-roman av den brittiska författaren Malcolm Bradbury.
Det var en bisarr skärningspunkt. En despotism fiende upplysning blir en despots pojke leksak. I sanning är drömmen om en välvillig monark som skulle göra om världen på ett mer rationellt sätt genom att diktera sunda lagar till sina efterföljande landsmän lika gammal som Grekland och legenden om Alexander instrueras av Aristoteles. Voltaire hade redan, långt tillbaka 1740, gjort något liknande med Fredrik av Preussen, med förutsägbar meningslöshet.
Voltaires frestelse av Frederick är lätt att förstå: beröm skulle få dig var som helst med Voltaire. Diderot var en mer självmedveten man; med honom skulle beröm bara få dig nästan var som helst. Hans sympatier var, det är sant, begränsade till människor som han; Voltaire var begränsad till människor som gillade honom. Voltaires engagemang med Frederick var en nedstigning av delad förälskelse i ömsesidig avsky. Diderots engagemang med Catherine – detta är den aspekt som Bradbury fångar väl – präglades av halva steg, tveksamheter, ironiska sidor, genomgripande självkännedom. Han var på hennes spel, och hon överraskande var på hans.
Som Zaretsky lyser lysande i en diskussion om eraens ”filosofiska geografi, ”Diderot fattade att vad Katarina ville, i Peter den store fotspår, var att” europeisera ”Ryssland, medan det européer, inklusive Diderot, ville var att exotisera Ryssland. Han ville ha Ryssland konstigt – en ny Sparta eller ett fortfarande blomstrande bysantium – för att göra det vackert. Dessutom, om Ryssland var tillräckligt främmande, kunde moraliska utredningar hakas under längden på hans vistelse. En livegg här och där döljde inte den väsentligen positiva bilden.
Catherine kommer extremt bra ut i Zaretskys berättelse. En tysk tjej gick iväg som tonåring till en efterbliven rysk domstol – i ett av de tvångsäktenskap som rutinmässigt gjordes bland tidens kungligheter – hon var förståeligt desperat efter ett litet liv i sinnet. Hon hade landat smack mitt i en bisarr ménage, ett slags ”Game of Thrones” -domstol, med sin egen make, den blivande tsaren, som Joffrey i Ryssland, en mentalt (och det verkar sexuellt) funktionshindrad prins vars enda nöje låg i att leka med leksaksoldaterna som han höll i sängen.Hon tog på ett förnuftigt sätt en serie älskare och producerade kungliga pseudoarvingar med dem, som hennes formidabelt pragmatiska svärmor, Peter den store dottern, uppfostrade som sin egen.
Allt var brutal dynastisk krigföring och recessiva gener och stridiga familjer (hennes man regerade i bara sex månader, 1762, innan hon dog under mörka omständigheter), med ett enda avgörande undantag: Catherine hade verkligt altruistiska motiv att följa med sina dynastiska ambitioner. Efter att ha läst Montesquieu – ja, efter att ha öppnat kopierat från honom i sitt eget utkast till en rysk konstitution, den så kallade Nakaz – hade hon kommit att tro på idén om bättre regering och rättvisare lagar och till och med tanken på att styra med samtycket av den härskade. Diderot var hennes man som tog timmen till hands. När han beundrade utbudet av hennes lärande, svarade hon: ”Jag är skyldig de två utmärkta lärarna jag haft i tjugo år: olycka och avskildhet.” som kvinna – en uppfattning att han ibland verkar ha gått till farokanten. Catherine verkar först ha varit road och sedan irriterad över sina bekanta: ”Jag kan inte komma ut ur mina konversationer med honom utan att ha mina lår blåmärkta svart och blått. Jag har varit tvungen att lägga ett bord mellan honom och mig för att hålla mig och mina lemmar utanför hans gestikuleringar. ” Gripandet verkar bara ha varit ett uttryck för entusiasm: han var en av dessa animerade konversationspersoner – Leonard Bernstein kommer att tänka på – som inte kunde tro att du verkligen fick honom om han inte verkligen fick dig.
