I A.L.A. Schechter Poultry Corp. mot USA, Högsta domstolen förklarade okonstitutionell som en central del av president Roosevelts New Deal-lagstiftning. Ovan matar en man kycklingar i 1930-talets Amerika.
Reproduktion med tillstånd av Library of Congress

Schechter mot USA (1935)

Mitt i den stora depressionen arbetade president Franklin Roosevelt med den demokratiska kongressen för att anta flera omfattande ekonomiska reformförslag, kända 1935, i ALA Schechter Poultry Corp. mot Förenta staterna, förklarade Högsta domstolen okonstitutionell en central del av denna New Deal-lagstiftning. Vid granskningen av ett fjäderfäföretags övertygelse för brott mot Live Poultry Code, domstolen hävdade att koden stred mot konstitutionens maktseparation eftersom den skrevs av presidentens agenter utan någon verklig kongressinriktning. Domstolen ansåg också att mycket av koden överträffade kongressens befogenheter eftersom de aktiviteter som den poliserade översteg vad kongressen konstitutionellt kunde reglera.
Live-fjäderfäkoden, skriven och utfärdad av Roosevelt-administrationen 1934, var en del av National Industrial Recovery Act (NIRA), en lag som antogs av kongressen för att reglera företag som ett sätt att bekämpa den stora depressionen. Avsnitt 3 i NIRA gav presidenten befogenhet att godkänna sådana ”koder för illojal konkurrens.” Roosevelts fjäderfäkod fastställde det maximala antalet timmar som en fjäderfäanställd kunde arbeta, införde en minimilön för fjäderfäanställda och förbjöd vissa metoder för ”illojal konkurrens.”
Schechter Poultry Corporation, svaranden i målet, köpte live fjäderfä från kommissionärer i New York City och Philadelphia och sålde slaktat fjäderfä till återförsäljare och slaktare i Brooklyn. Schechter anklagades av den amerikanska regeringen för att ha brutit mot fjäderfäkoden genom att sälja ”olämpliga kycklingar”, olagligt sälja kycklingar på individuell basis, och undvika inspektioner av lokala fjäderfäregulatorer, förfalska register över sålda fjäderfän och sälja fjäderfä till icke-licensierade köpare. Schechter dömdes i en federal tingsrätt, förlorade ett överklagande till tingsrätten och överklagade till Högsta domstolen, som granskade ärendet 1935.
Högsta domstolen fann att koden för levande fjäderfä var författningsstridig och att dömningen av Schechter måste upphävas. Först fann domstolen att presidenten saknade makt att skriva koden, med hänvisning till den amerikanska konstitutionen, artikel I, som säger att all lagstiftande makt ska tilldelas kongressen. Artikel I bryts således om kongressen ger presidenten sin exklusiva lagstiftningsbefogenhet. NIRA tillät presidenten att skriva nya koder, såsom fjäderfäkoden, så länge de reglerade ”illojal konkurrens.” Domstolen ansåg att frasen ”orättvis konkurrens” var för tvetydig för att utgöra en ”begriplig princip” som var nödvändig för att begränsa presidentens handlingar för att genomföra NIRA. Utan en sådan princip tillät NIRA faktiskt presidenten ”obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning” att skapa ”nytt lagar ”utan kongressens godkännande.
För det andra ansåg domstolen att fjäderfäkoden stred mot konstitutionens handelsparagraf. Konstitutionen begränsar de aktiviteter som kongressen får lagstifta över och reserverar all annan verksamhet för staterna att regera. Medan konstitutionen tillåter kongressen att reglera ”mellanstatlig handel” enligt klausulen, fann domstolen att Schechters verksamhet inte hade något att göra med mellanstatlig handel. Schechter köpte fjäderfä från utlandet, men dess kränkande uppförande begränsades till staten New York. Schechters verksamhet föll således utanför kongressens makt eftersom de utgjorde intrastat (in-state) handel. Dessutom visade sig vissa bestämmelser i fjäderfäkoden vara författningsstridiga på deras ansikte. Effekten av en slaktares timmar och lönepraxis på mellanstatlig handel, för fanns exempelvis alldeles för ”indirekt” för att vara inom kongressens befogenheter att reglera enligt handelsparagrafen.
Schechter Poultrys omfattande tolkningar av lagstiftningsmakt hade förödande effekter på president Roosevelts New Deal-program på 1930-talet. Kärnan i New Deal-lagstiftningen, NIRA, förklarades i princip okonstitutionell. I slutändan svarade president Roosevelt med att föreslå ett ”domstolsförpackningssystem” 1937, vilket gjorde det möjligt att utse en ny högsta domstolsdomstol för varje nuvarande sittande rättvisa över 70 år. Systemet var utformat för att hjälpa till att tippa domstolens ideologiska balans till Roosevelts sida. Det misslyckades i kongressen och blev aldrig lag. I slutet av 1930-talet började dock högsta domstolen läsa kongressens befogenheter under handelsavsnittet bredare.Vid 1960-talet fastslog domstolen att kongressens stadgar som förbjuder rasegregering i lokala företag var konstitutionella enligt handelsparagrafen.

	AUTHOR ”S BIO
	Alex McBride är en tredjeårs juriststudent vid Tulane Law School i NewOrleans. Han är artiklarredaktör om TULANE LAW REVIEW och 2005-mottagaren av Ray Forrester Award i Constitutional Law. 2007 kommer Alex att arbeta med domare Susan Braden vid Förenta staternas domstol i federala anspråk i Washington.