Syfte med översyn: Spontan intraparenchymal blödning (IPH) är en en framträdande utmaning som neurokirurger, neurologer och intensivister står inför globalt. Under de senaste decennierna har grundläggande och kliniska forskningsinsatser genomförts i syfte att avgränsa biologiskt och evidensbaserade metoder som syftar till att minska dödligheten och optimera sannolikheten för meningsfullt funktionellt resultat för patienter som drabbats av detta förödande tillstånd. Här granskar författarna de medicinska och kirurgiska tillvägagångssätt som finns tillgängliga för behandling av spontan intraparenchymal blödning, identifierar områden för senaste framsteg och pågående forskning för att avgränsa omfattningen och omfattningen av IPH som det för närvarande förstås och behandlas.
Senaste resultat: Metoderna för IPH har i stort sett fokuserat på att stoppa expansion av blödning med hjälp av ett antal metoder. Nya studier har tagit upp effektiviteten av snabb blodtryckssänkning hos hypertensiva patienter med IPH, med snabb sänkning visat sig vara säker och åtminstone delvis effektiv för att förhindra hematomutvidgning. Hemostatisk behandling med trombocyttransfusion hos patienter som behandlas med trombocyter har nyligen visat sig ha ingen fördel och kan vara skadlig. Hemostas med administrering av koaguleringskomplex har inte visat sig vara effektivt för att minska hematomutvidgningen eller förbättra resultaten, även om att korrigera dessa avvikelser så snart som möjligt förblir god praxis tills ytterligare data finns tillgängliga. Stereotaktiskt styrd dränering av IPH med intraventrikulär blödning (IVH) har visat sig vara säker och förbättra resultaten. Forskning om nya stereotaktiska kirurgiska metoder har börjat visa lovande. Patienter med IPH bör ha en snabb och exakt diagnos med neurobildning med datortomografi (CT) och datortomografiangiografi (CTA). Tidiga ingrepp bör inkludera kontroll av högt blodtryck till en systolisk BP i intervallet 140 mmHg för små blödningar utan intrakraniell hypertoni med betablockerare eller kalciumkanalblockerare, korrigering av eventuell koagulopati om det finns, och bedömning av behovet av kirurgiskt ingrepp. IPH och FUNC (funktionellt resultat hos patienter med primär intracerebral blödning) bör utvärderas. Patienter ska disponeras till en särskild neurologisk ICU om det finns tillgängligt. Patienter bör övervakas för kramper och intrakraniella tryckproblem. Valda patienter, särskilt de med intraventrikulär förlängning, kan dra nytta av evakuering av hematom med en ventrikulostomi eller stereotaktiskt styrd kateter. När de väl är stabiliserade ska patienterna omprövas med CT-avbildning och få fortlöpande hantering av blodtryck, cerebralt ödem, ICP-problem och kramper när de uppstår. Målet med vården för de flesta patienter är att återfå kapacitet att ta emot tvärvetenskaplig rehabilitering för att optimera funktionellt resultat.
