Spansksponserade upptäcktsresande upptäckte både leeward (Alonso de Ojeda, 1499) och windward (Christopher Columbus, 1493) ögrupper. Men den spanska kronan grundade bara bosättningar på Leeward Islands. På 1600-talet erövrades öarna av det holländska västindiska kompaniet och koloniserades av holländska bosättare. Från det sista kvartalet av 1600-talet bestod gruppen av sex holländska öar: Curaçao (bosatt 1634), Aruba (bosatt 1636), Bonaire (bosatt 1636), Sint Eustatius (bosatt 1636), Saba (bosatt i 1640) och Sint Maarten (bosatte sig 1648). Tidigare hade även Anguilla (1631–1650), de nuvarande Brittiska Jungfruöarna (1612–1672), St. Croix och Tobago varit holländska. Under den amerikanska revolutionen var Sint Eustatius tillsammans med Curaçao ett stort handelscentrum i Karibien, med Sint Eustatius som en viktig leveranskälla för de tretton kolonierna. Det hade kallats ”den gyllene klippan” på grund av antalet rika köpmän och handelsvolymen där. Brittarna avskedade sin enda stad, Oranjestad, 1781 och öns ekonomi återhämtade sig aldrig. Till skillnad från många andra regioner gick få invandrare till de nederländska öarna på grund av den svaga ekonomin. Men med upptäckten av olja i Venezuela på 1800-talet etablerade brittisk-holländska Shell Oil Company raffinaderier på Curaçao, medan USA bearbetade venezuelansk råolja på Aruba. Detta resulterade i blomstrande ekonomier på de två öarna, som blev kraftiga på 1980-talet när oljeraffinaderierna stängdes. De olika öarna förenades som ett enda land – Nederländska Antillerna – 1954, under den nederländska kronan. Landet upplöstes den 10 oktober 2010. Curaçao och Sint Maarten blev distinkta konstituerande länder vid sidan av Aruba som hade blivit ett distinkt konstituerande land 1986; Bonaire, Sint Eustatius och Saba (”BES-öarna”) blev speciella kommuner inom Nederländerna.

Från 1815 och framåt bildade Curaçao och Dependencies en koloni i Nederländerna. Slaveri avskaffades 1863, och 1865 antogs en regeringsförordning för Curaçao som möjliggjorde en mycket begränsad autonomi för kolonin. Även om denna förordning ersattes av en konstitution (holländska: Staatsregeling) 1936, förblev förändringarna av regeringsstrukturen ytliga och Curaçao fortsatte att styras som en koloni.

Ön Curaçao drabbades hårt av avskaffande av slaveri 1863. Dess välstånd (och det närliggande Aruba) återställdes i början av 1900-talet med byggandet av oljeraffinaderier för att betjäna de nyligen upptäckta venezuelanska oljefälten.

Kolonialt styre avslutades efter avslutningen av andra världskriget. Drottning Wilhelmina hade i ett 1942-tal lovat att erbjuda autonomi till Nederländers utomeuropeiska territorier. Under kriget ledde den brittiska och amerikanska ockupationen av öarna – med den nederländska regeringens medgivande – till ökande krav på autonomi även inom befolkningen.

I maj 1948 trädde en ny konstitution för territoriet in. träder i kraft, vilket möjliggör största möjliga autonomi enligt den nederländska konstitutionen 1922. Bland annat infördes allmän rösträtt. Territoriet döptes också till ”Nederländska Antillerna”. Efter att den holländska konstitutionen reviderades 1948 antogs en ny tillfällig konstitution för Nederländska Antillerna i februari 1951. Kort därefter, den 3 mars 1951, utfärdades Nederländska Antillernas öreglering (nederländska: Eilandenregeling Nederlandse Antillen eller ERNA) kungligt dekret, vilket ger ganska bred autonomi till de olika öområdena i Nederländska Antillerna. En konsoliderad version av denna förordning förblev i kraft fram till upplösningen av Nederländska Antillerna 2010.

Den nya konstitutionen ansågs endast vara en övergångsordning, eftersom förhandlingar om en stadga för kungariket redan pågick. Den 15 december 1954 anslöt sig Nederländska Antillerna, Surinam och Nederländerna som lika partner till ett övergripande kungariket Nederländerna, som inrättades genom stadgan för Konungariket Nederländerna. Med detta drag ansåg FN att avkoloniseringen av territoriet var fullständig och tog bort Nederländska Antillerna från FN: s lista över icke-självstyrande territorier.

Aruba avgick från Nederländska Antillerna den 1 januari 1986 och banade väg för en serie folkomröstningar mellan de återstående öarna om Nederländska Antillernas framtid.Medan de regerande partierna kämpade för upplösningen av Nederländska Antillerna, röstade folket för en omstrukturering av Nederländska Antillerna. Koalitionen som kämpade för detta alternativ blev partiet för de omstrukturerade Antillerna, som styrde Nederländska Antillerna under en stor del av tiden fram till dess upplösning den 10 oktober 2010.

DissolutionEdit

Även om folkomröstningarna hölls i tidigt på 1990-talet resulterade i en omröstning för att behålla Nederländska Antillerna, arrangemanget fortsatte att vara olyckligt. Mellan juni 2000 och april 2005 hade varje ö på Nederländska Antillerna en ny folkomröstning om sin framtida status. De fyra alternativen som man kunde rösta om var följande:

• närmare band med Nederländerna
• kvar i Nederländska Antillerna
• autonomi som land inom Konungariket Nederländerna (status aparte)
• självständighet

Av de fem öarna röstade Sint Maarten och Curaçao för status aparte, Saba och Bonaire röstade för närmare band med Nederländerna och Sint Eustatius röstade för att stanna kvar i Nederländska Antillerna.

Den 26 november 2005 hölls en rundabordskonferens (RTC) mellan regeringarna i Nederländerna, Aruba, Nederländska Antillerna och varje ö i Nederländska Antillerna. Det slutliga uttalandet från RTC uppgav att autonomi för Curaçao och Sint Maarten, plus en ny status för Bonaire, Sint Eustatius och Saba (BES) skulle träda i kraft den 1 juli 2007. Den 12 oktober 2006 nådde Nederländerna en avtal med Bonaire, Sint Eustatius och Saba: detta avtal skulle göra dessa öar till särskilda kommuner.

Den 3 november 2006 beviljades Curaçao och Sint Maarten autonomi i ett avtal, men detta avtal avslogs av dåvarande ön Curaçao den 28 november. Curaçao-regeringen var inte tillräckligt övertygad om att avtalet skulle ge tillräcklig autonomi för Curaçao. Den 9 juli 2007 godkände det nya örådet på Curaçao avtalet som tidigare avvisades i november 2006. En efterföljande folkomröstning godkände också avtalet.

Parlamentets handlingar som integrerar BES-öarna (Bonaire, Sint Eustatius och Saba) till Nederländerna gavs kunglig samtycke den 17 maj 2010. Efter ratificering av Nederländerna (6 juli), Nederländska Antillerna (20 augusti) och Aruba (4 september), antog kungarikets lag om ändring av stadgan för Konungariket Nederländerna när det gäller upplösningen av Nederländska Antillerna undertecknades av de tre länderna vid den avslutande rundabordskonferensen den 9 september 2010 i Haag.