Bakgrund och bestämmelser

Kyotoprotokollet antogs som det första tillskottet till FN: s ramkonvention om klimatförändringar (UNFCCC), ett internationellt fördrag som åtagit sina undertecknare att utveckla nationella program för att minska sina utsläpp av växthusgaser. Växthusgaser, såsom koldioxid (CO2), metan (CH4), dikväveoxid (N2O), perfluorkolväten (PFC), fluorkolväten (HFC) och svavelhexafluorid (SF6) påverkar energibalansen i den globala atmosfären på förväntade sätt för att leda till en total ökning av den globala medeltemperaturen, känd som global uppvärmning (se även växthuseffekten). Enligt den mellanstatliga panelen för klimatförändringar, som inrättades av FN: s miljöprogram och Världsmeteorologiska organisationen 1988, skulle de långsiktiga effekterna av den globala uppvärmningen inkludera en allmän höjning av havsnivån runt om i världen, vilket skulle resultera i översvämning av låg -liggande kustområden och eventuellt försvinnande av vissa östater; smältning av glaciärer, havsis och arktisk permafrost; en ökning av antalet extrema klimatrelaterade händelser, såsom översvämningar och torka, och förändringar i deras fördelning; och en ökad risk för utrotning för 20 till 30 procent av alla växt- och djurarter. Kyotoprotokollet förpliktade de flesta av bilaga I-undertecknarna till UNFCCC (bestående av medlemmar i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling och flera länder med ”ekonomier i övergång”) till obligatoriska utsläppsminskningsmål, som varierade beroende på den unika omständigheterna i varje land. Andra undertecknare av UNFCCC och protokollet, som främst består av utvecklingsländer, var inte skyldiga att begränsa sina utsläpp. Protokollet trädde i kraft i februari 2005, 90 dagar efter att ha ratificerats av minst 55 bilaga I-undertecknare som sammanlagt stod för minst 55 procent av de totala koldioxidutsläppen 1990.

Protokollet gav länder flera sätt att nå sina mål. En metod var att använda naturliga processer, kallade ”sänkor”, som ta bort växthusgaser från atmosfären. Plantering av träd, som tar upp koldioxid från luften, skulle vara ett exempel. Ett annat tillvägagångssätt var det internationella programmet kallat Clean Development Mechanism (CDM), som uppmuntrade utvecklade länder att investera i teknik och infrastruktur i mindre utvecklade länder, där det ofta fanns betydande möjligheter att minska utsläppen. Enligt CDM kan investeringslandet göra anspråk på en effektiv minskning av utsläppen som en kredit för att uppfylla sina skyldigheter enligt protokollet. Ett exempel kan vara en investering i ett renbrännande naturgaskraftverk för att ersätta en föreslagen koleldad anläggning. Ett tredje tillvägagångssätt var handeln med utsläppsrätter, som gjorde det möjligt för deltagande länder att köpa och sälja utsläppsrätter och därigenom satte ett ekonomiskt värde på växthusgasutsläpp. Europeiska länder initierade en utsläppshandelsmarknad som en mekanism för att arbeta mot att uppfylla sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Länder som inte uppfyllde sina utsläppsmål skulle behöva kompensera för sina riktade och faktiska utsläpp, plus ett straffbelopp på 30 procent under den efterföljande åtagandeperioden, som börjar 2012. de skulle också hindras från att bedriva handel med utsläppsrätter tills de bedömdes vara i överensstämmelse med protokollet. Utsläppsmålen för åtagandeperioder efter 2012 skulle fastställas i framtida protokoll.