Fysiografiska förändringar

År 1960 låg Aralhavets yta 53 meter över havet och täckte en yta på cirka 26 300 kvadratkilometer (68 000 kvadratkilometer). Aralsjöns största utsträckning från norr till söder var nästan 435 km, medan det från öst till väst var drygt 180 mil (290 km). Även om det genomsnittliga djupet var relativt grunt 53 meter (16 meter) eller så sjönk det ner till maximalt 226 fot (69 meter) från västra stranden. Havets norra strand – högt på vissa ställen, lågt i andra – var indragen av flera stora vikar. De lågt liggande och oregelbundna östra stränderna avbröts i norr av Syr Daryas enorma delta och gränsades i söder av en bred kanal med grunt vatten. Det lika stora Amu Darya-deltaet låg på sjöns södra strand och längs sjöns västra periferi förlängde den nästan obrutna östra kanten av Ustyurt-platån på 820 fot (250 meter).

Från och med 1960 minskade Aralhavets vattennivå systematiskt och drastiskt på grund av avledningen av vatten från floderna Amu Darya och Syr Darya för bevattning i jordbruket. När den sovjetiska regeringen omvandlade stora areal betesmarker eller ofyllda markområden i det nuvarande Uzbekistan, Kazakstan, Turkmenistan och på andra håll i Centralasien till bevattnade jordbruksmarker genom att använda vatten i Amu Darya, Syr Darya och deras bifloder, mängden vatten från de floder som nådde Aralsjön sjönk därefter. Vid 1980-talet, under sommarmånaderna, torkade de två stora floderna nästan ut innan de nådde sjön. Aralsjön började snabbt krympa på grund av avdunstningen av dess nu ouppfyllda vatten.

År 1989 hade Aralhavet dragit sig tillbaka för att bilda två separata delar, ”Större havet” i söder och ”Lesser Sea” ”I norr, som var och en hade en salthalt som nästan tredubblades av havet på 1950-talet. År 1992 hade den totala ytan för de två delarna av Aralsjön reducerats till cirka 13 000 kvadratkilometer (33 800 kvadratkilometer) och den genomsnittliga ytnivån hade sjunkit med cirka 50 fot (15 meter). Regeringarna i delstaterna kring Aralhavet försökte införa en politik för att uppmuntra mindre vattenintensiva jordbruksmetoder i regionerna söder och öster om sjön, vilket frigör mer av vattnet i Amu Darya och Syr Darya för att rinna ut i sjön och för att stabilisera dess vattennivå. Denna politik lyckades minska vattenanvändningen något men inte till den nivå som krävs för att få en betydande inverkan på mängden vatten som når Aralsjön. 1994 inrättade samma stater – Kazakstan, Turkmenistan och Uzbekistan, med tillägg av Kirgizistan och Tadzjikistan – en gemensam kommitté för att samordna insatserna för att rädda Aralhavet. Svårigheten att samordna någon plan mellan dessa konkurrerande stater hindrade dock framsteg.

I slutet av seklet hade Aralhavet dragit sig tillbaka i tre separata sjöar: Större havet hade delats upp i en lång, smal, västra sjön och en större, bredare, östra sjö med resterna av mindre havet i norr. Vattennivån hade sjunkit till 36 meter över havet och vattenvolymen minskade med tre fjärdedelar av vad det hade varit 1960. Nästan inget vatten från Amu Darya och Syr Darya nådde någonsin längre Aralhavet. I början av 2000-talet drabbades den östra delen av Aralhavet den mest drastiska och omedelbara nedgången – minskade med några f våra femtedelar mellan 2006 och 2009. Världsbanken finansierade byggandet av Kok-Aral-dammen (avslutad 2005) och projekt längs Syr Darya som verkade bevara den norra delen av havet. Men den södra delen – både de östra och västra loberna men framför allt den östra – fortsatte att krympa, trots viss tillströmning av vatten från norr. Under perioder efter 2010 torkade den östra lappen helt.